Till Johan Britz, arbetsmarknadsminister: Hejsan!

Alla röstberättigade i detta land förstår ju att du givetvis har väldigt mycket att göra, men att du likväl har full kontroll på och full vetskap och förståelse om följande, när det gäller arbetslösa.

Som arbetslös: 
– Du finner att situationen för arbetslösa inte förändrats och inte förbättrats alls, på typ 25 år. Minst. Säkerligen inte på kanske 40 år?

– Du inser med en viss förundran att som arbetslös blir du per automatik en andra klassens medborgare i det land du nyss arbetade i: du har inte någon som helst rätt, eller möjlighet, att påverka din situation. Så länge du inte, givetvis, har möjlighet ekonomiskt att tacka nej till obligatoriska inslag.

– Du finner snart, att även om du har en universitetsutbildning, så förväntas du inte, bemöts och behandlas inte, som att du kan tänka själv.

– Du förstår att när Af ställer frågan ”Vill du tacka ja till ytterligare en period med Rusta och Matcha?” så handlar ordet ”vill”, inte om någon slags valmöjlighet: i samma andetag som handläggaren andas, blir du upplyst om att det är en OBLIGATORISK åtgärd – frågan ställs bara för artighets skull. Du får en irrationell (???) bild på näthinnan om fotbojor och får genast en irriterande klåda på ankeln: en slags atomklåda som om det redan sitter en fotboja där.

– Du finner strax att staten kommer att stjäla från din privata arbetslöshetsförsäkring du betalat in till i minst 30 år. Staten gör detta utan att det är det minsta konstigt – det är rent av fullt legalt. I din nästa a-kassaperiod minskas därför din ersättning med 10% i flera steg. Vilket gör att du måste se fram emot en ansökan om försörjningsstöd till slut – om du inte lyckas få ett nytt jobb.

– Du förstår att trots ditt stora ekonomiska inkomstbortfall som varandes arbetslös, får du en karensdag, om du blir sjuk. Att anmäla om sjukdom ligger genast långt bortom vintergatan. Kanske, men bara kanske, om du får mässlingen…

– Du får höra ledande politiker säga att arbetslösa minsann inte ska ligga i hängmattan och lata sig; plocka genast ner hängmattan i källaren! Helst i förrgår!

– Du inser att det inte hjälper det minsta att försöka påverka din situation fastän det är det man får den irrationella uppfattningen om att man borde göra – du har blivit antagen till en kurs på universitetet men får avslag när du ansöker om att studera med aktivitetsstöd: men du får INTE ligga och lata dig i en hängmatta – kom ihåg det! Den där kursen skulle drastiskt påverka ditt utgångsläge och din möjlighet att få jobb, men Af anser att du hellre ska utbilda dig till – tolk. (Vilket språk dom tänker att du ska lära dig, framgår däremot inte alls.)

– Du upptäcker med en bitterhet som börjar kräla omkring i ditt blodomlopp att det är helt genomgående tydligt, att är du redan i underläge såsom varandes arbetslös, så är det där staten vill att du ska befinna dig, och stanna!… helt enligt följande:

• Ekonomiskt: det är fullt legalt att stjäla från medborgares inbetalda privata försäkringar. Karensdag ska givetvis också arbetslösa ha.
• Arbetsmässigt: i det här landet diskriminerar man din åldersgrupp. 
• Psykiskt: Af och alla dess anställda behandlar alla arbetslösa som mindre vetande och en andra klassens individer. 
• Fysiskt: staten kunde lika gärna dela ut fotbojor till arbetslösa som man tvingar in i olika åtgärder.

– Du inser att när du tuggat i dig allting, att alltihop är ett heltäckande kränkande sätt att hantera arbetslösa på. Du tar fram påsen med ostbågar och sätter på ”Love island” på TV4 play. Men du sätter dig i soffan. Hängmattan är förvisad till källarens mörker.

– Du har snart fått hela ditt blodomlopp omprogrammerat och tänker inte på dig själv som en individ, en människa, en person eller medmänniska. Du är en ”arbetslös”, rätt och slätt; en utstött, en livegen, som inte kan röra dig fritt i ditt eget land.

Och du undrar… vad tänker dom där borta i riksdagshuset göra för att förbättra detta? 

Mvh
Ingrid Laskó